Alltså, idag har jag: startat upp en wordpressblogg, skrivit ett par inlägg samt raderat bloggen.
Sitter nu här med ett starkt behov av att skriva på en blogg, men känner att det räcker gott och väl med ett par ord här på gamla vanliga bloggen, som närmare bestämt funnits sedan 2005 (!), mer eller mindre aktiv dårå.
Har inte alla ett behov av att uttrycka sig på det här viset?
Ta en plats på www.
Skriva ner sina tankar, åsikter, idéer och hoppas att andra läser och bryr sig?
Är det jag som har alldeles för stort självhävdelse-/bekräftelsebehov?
Eller är det andra som är fega?
Eller är vi helt enkelt bara olika...?
Tänker mycket på mig själv och mitt liv irl kontra www - vad är på riktigt? Kanske båda i en naturlig kombination? Får ångest av all tid jag "slösar bort", som det känns, vid datorn. Internet som lockar med inblicken i andras liv. Deras upplägg av vardagen, godbitarna de valt ut. Mammabloggarna. De som gnäller över livet och jag kan känna mig lite bättre - är det vad det handlar om? Inspirerande människor, som springer runt på olika lopp eller gör fantastiska bilder eller tar vackra foton. Modebloggarna hoppar jag över.
Skriver mycket konstigt dessa dagar och allt är Monika Fagerholms fel, med det fantastiskt speciella och knepiga språket som spretar åt alla håll och upprepar sig gång på gång.
I ett ämbar, liksom, vad är det att gång på gång upprepa? Kanske tycker hon att
ämbar är ett särdeles vackert ord. Precis som andra gillar typ...
sommaräng? Själv gillar jag
d.v.s. eller
kanske.
Den amerikanska flickan bara växer och är en bok jag vill läsa om snart igen.
Glitterscenen är liksom föregångaren en bra bok, inte heller någon bladvändare, men antar att den kommer växa till sig.
Får se varthän detta inlägg barkar. Har inga nya bilder till
madebypagnes-bloggen, texten är prioriterad dessa dagar.
