Publicerade detta inlägg för ett par dagar sedan, raderade det för jag tyckte det var larvigt skrivet, men saknar det så jag klistrar in det igen... Obs! Det här är ingen "relationsblogg"...
Läser Mia Skäringers blogg och
detta inlägg fick mig att skriva en ovanligt lång kommentar. Här kommer SATC-varningen, nämligen en typisk Carrie-fråga:
"Är den livslånga kärleken ett eftersträvansvärt ideal?"
Klart det är bekvämt och härligt att vara ihop med samma person hela livet, men va fan! Det är väl inte så konstigt om man utvecklas åt olika håll och kärleken svalnar och visst, man råkade få barn ihop för man trodde såklart att kärleken skulle hålla i sig, om inte annat så: "för barnen". Självklart kan man också utvecklas ihop och uppleva saker tillsammans och på så sätt vilja leva ihop 4 ever.
ELLER hör och häpna så blir det aldrig någon kärlek alls, man kanske letar och letar för att det ska man göra, men egentligen trivs man bäst på solokvist, med några utspel här och där, UTAN barn! Samhället är helt galet sjukt för jävligt anpassat efter heterotvåsamhet.
Det behöver inte vara ett "misslyckande" att inte följa tvåsamhetsnormen. Som ju är en konstruktion. Och som jag tycker blir skrattretande fånig när jag börjar reflektera över den lite för mycket. Typ "här är jag och min kille, som jag valt, som jag är så kär i, som jag bor med, som jag presenterar för mina föräldrar, som jag ger presenter och lagar mat med, som jag tar med på alla fester och middagar och blablabla..." Jag menar. Som singel är det ju inte direkt kutym att ta med en polare (nej, inte ens om man bor ihop) på en bröllopsfest för att den ska få träffa hela släkten.
Hoppas inte att du, Per tar illa upp om du läser detta. Jag är väldigt kär i dig och vill bo med dig och få barn och vara mamma pappa barn. Men vi gör detta enligt normativa mönster och det är ingen självklarhet att kärleken varar 4 ever bara för att den är på topp nu.
"Det är så mycket nu så att jag måste sminka mig mellan rådmansgatan och slussen"