JAG HATAR MÄN

Nej! Jag hatar inte män, förstår du väl! Jag hatar ingen. Men just nu känns det väldigt skönt att skriva att Jag hatar män, för jag är ruskigt förbannad efter mitt första seminarium på nya kursen idag.

Månd kl 9-11, Humanistvillan, Stockholms Universitet
I klassrummet sitter: 19 kvinnor, 8 män. Under lektionen blev 2 av dessa kvinnors röster hörda och 5 av männens. De 5 pojkarna lät även rösterna bli hörda MINST 2 ggr var, de flesta fler.

Jag måste få skriva av mig här på bloggen innan jag kan sätta mig och läsa på biblioteket. Hur kan man, som medmänniska, ta sig friheten att på detta sätt öppna käften, gång på gång? För att förtydliga vill jag berätta att dessa män gjorde sina yttranden en hundradels sekund efter att läraren ställt frågan. De flesta yttranden var upprepningar av vad andra redan tidigare sagt. Plus att det mesta var ren jävla SKIT. Det hördes tydligt på de flesta uttalanden att de var ytterst ogenomtänkta, männen tänkte alltså medan de talade, kom med exempel som dök upp i huvudet på dem i talande stund. Hur kan man ta sig sådana friheter? Första seminariet...

Personligen hade jag ilska och gråt i halsen på samma gång. Kunde inte hejda mina suckar. Funderade på hur jag skulle få en syl i vädret. Kan jag också komma med samma dynga som dessa män gör? Kan jag upprepa vad Petter-Niklas i övre högra hörnet precis sa, men med andra ord? Jag gjorde två tappra försök, ett var helt ok (ett självklart svar som jag tror alla i klassrummet hade i huvudet, varför ska just JAG svara, tänker jag efter en sådan fråga, de flesta män verkar tänka: YES! Ett tillfälle att göra min röst hörd!), det andra var uselt, men TACK mig själv för att jag lättade upp i basvibrationerna och testosteronvågorna som höll på att kväva oss alla.

JAG SPYR!