Sitter nu här med ett starkt behov av att skriva på en blogg, men känner att det räcker gott och väl med ett par ord här på gamla vanliga bloggen, som närmare bestämt funnits sedan 2005 (!), mer eller mindre aktiv dårå.
Har inte alla ett behov av att uttrycka sig på det här viset?
Ta en plats på www.
Skriva ner sina tankar, åsikter, idéer och hoppas att andra läser och bryr sig?
Är det jag som har alldeles för stort självhävdelse-/bekräftelsebehov?
Eller är det andra som är fega?
Eller är vi helt enkelt bara olika...?
Tänker mycket på mig själv och mitt liv irl kontra www - vad är på riktigt? Kanske båda i en naturlig kombination? Får ångest av all tid jag "slösar bort", som det känns, vid datorn. Internet som lockar med inblicken i andras liv. Deras upplägg av vardagen, godbitarna de valt ut. Mammabloggarna. De som gnäller över livet och jag kan känna mig lite bättre - är det vad det handlar om? Inspirerande människor, som springer runt på olika lopp eller gör fantastiska bilder eller tar vackra foton. Modebloggarna hoppar jag över.
Skriver mycket konstigt dessa dagar och allt är Monika Fagerholms fel, med det fantastiskt speciella och knepiga språket som spretar åt alla håll och upprepar sig gång på gång. I ett ämbar, liksom, vad är det att gång på gång upprepa? Kanske tycker hon att ämbar är ett särdeles vackert ord. Precis som andra gillar typ... sommaräng? Själv gillar jag d.v.s. eller kanske.
Den amerikanska flickan bara växer och är en bok jag vill läsa om snart igen.
Glitterscenen är liksom föregångaren en bra bok, inte heller någon bladvändare, men antar att den kommer växa till sig.
Får se varthän detta inlägg barkar. Har inga nya bilder till madebypagnes-bloggen, texten är prioriterad dessa dagar.
Jag tycker överlag att det som internet gett möjlighet till: det offentliga skrivandet på bloggar, är intressant på grund av att det tar det privata och sätter det i en offentlig kontext.
SvaraRaderaDet skapar en känsla av att man producerar något. Alla vill åstadkomma något, så det torde vara är en bra känsla. Jämför det med dagbokskrivandet. Det gav inte samma känsla av produktivitet. Att skriva offentligt är att lyfta fram det man skriver (alltså sitt liv) som viktigt, utan att för den delen konstla till det.
På det sättet ger det oss ett slags bekräftelse tror jag. Skrivandet är alltid något väldigt personligt och ibland privat. Och jag tror de flesta (jag utgår förstås från mig själv när jag sätter normerna här) har ett behov av att få känna att de kan ta lite plats, så det offentliga bloggskrivandet är ett utmärkt sätt att göra det.
Om jag får tjata på lite till här så vill jag också tillägga att eftersom internet har lyft fram ett nytt slags språk: det halvtalspråkliga skriftspråket (kanske finns bättre term) så har det också brett plats åt ett "fulare" skrivande. Det är mer okej att skriva "fult". Skriva "fult" borde fungera - som jag tror du har sagt tidigare om tecknandet - som ett sätt att skriva obehindrat. Det vill säga gynna skrivandet i sig.
Det här är mer eller mindre ett lovtal och det finns förstås olika sidor av detta. Jag tänker vara tyst nu, för det här börjar bli uppsatslångt och bara halvt meningsfullt.
känsla av produktivitet - bra!
SvaraRaderafult skrivande - mycket bra!
långa kommentarer på agnes blogg - bäst!