onsdag, februari 10, 2010
GNÄLL
Zooma ut för fan, brukar min syster säga till mig när jag kommit in i en riktig gnällhärva. Efter att ha läst artikeln i ETC Göteborg om läkaren Arvin som arbetar i Haiti och sedan sörfat in på hans blogg som han skriver direkt från misären i Haiti, inser jag att den här slaskiga vintern inte är så mycket att brusa upp över. Jag har varma kläder, pengar, mat och jag bor i ett hus som står på landplattor som inte kommer orsaka några jordbävningar. Skärp dig!
fredag, januari 29, 2010
REKLAM
onsdag, januari 27, 2010
tisdag, januari 26, 2010
Världen är så liten & Tiden går så fort
Sedan studenten år 2003 har vänner farit och flugit omkring mig så att det idag är helt naturligt att någon drar till Buenos Aires för andra gången för att stanna minst ett halvår och en annan till Australien för sjuttioelfte gången för att stanna... ja gud vet hur länge? En tredje har flyttat till GBG och en fjärde till BCN.
Vi skypas, mailas och kommenterar varandras bilder och status på Fejan och rätt vad det är har det gått ett halvår, ett år eller vad det nu handlar om och vi sitter i någons kök i Sthlm igen, precis som om det vore i förrgår.
Idag kramade jag om Hanna i -10 grader på Odenplan när hon hoppade på bussen till Fridhemsplan, som om hon skulle flytta till Södertälje, när hon i själva verket ska bo på andra sidan jorden.
Vi skypas, mailas och kommenterar varandras bilder och status på Fejan och rätt vad det är har det gått ett halvår, ett år eller vad det nu handlar om och vi sitter i någons kök i Sthlm igen, precis som om det vore i förrgår.
Idag kramade jag om Hanna i -10 grader på Odenplan när hon hoppade på bussen till Fridhemsplan, som om hon skulle flytta till Södertälje, när hon i själva verket ska bo på andra sidan jorden.
måndag, januari 25, 2010
JAG HATAR MÄN
Nej! Jag hatar inte män, förstår du väl! Jag hatar ingen. Men just nu känns det väldigt skönt att skriva att Jag hatar män, för jag är ruskigt förbannad efter mitt första seminarium på nya kursen idag.
Månd kl 9-11, Humanistvillan, Stockholms Universitet
I klassrummet sitter: 19 kvinnor, 8 män. Under lektionen blev 2 av dessa kvinnors röster hörda och 5 av männens. De 5 pojkarna lät även rösterna bli hörda MINST 2 ggr var, de flesta fler.
Jag måste få skriva av mig här på bloggen innan jag kan sätta mig och läsa på biblioteket. Hur kan man, som medmänniska, ta sig friheten att på detta sätt öppna käften, gång på gång? För att förtydliga vill jag berätta att dessa män gjorde sina yttranden en hundradels sekund efter att läraren ställt frågan. De flesta yttranden var upprepningar av vad andra redan tidigare sagt. Plus att det mesta var ren jävla SKIT. Det hördes tydligt på de flesta uttalanden att de var ytterst ogenomtänkta, männen tänkte alltså medan de talade, kom med exempel som dök upp i huvudet på dem i talande stund. Hur kan man ta sig sådana friheter? Första seminariet...
Personligen hade jag ilska och gråt i halsen på samma gång. Kunde inte hejda mina suckar. Funderade på hur jag skulle få en syl i vädret. Kan jag också komma med samma dynga som dessa män gör? Kan jag upprepa vad Petter-Niklas i övre högra hörnet precis sa, men med andra ord? Jag gjorde två tappra försök, ett var helt ok (ett självklart svar som jag tror alla i klassrummet hade i huvudet, varför ska just JAG svara, tänker jag efter en sådan fråga, de flesta män verkar tänka: YES! Ett tillfälle att göra min röst hörd!), det andra var uselt, men TACK mig själv för att jag lättade upp i basvibrationerna och testosteronvågorna som höll på att kväva oss alla.
JAG SPYR!
Månd kl 9-11, Humanistvillan, Stockholms Universitet
I klassrummet sitter: 19 kvinnor, 8 män. Under lektionen blev 2 av dessa kvinnors röster hörda och 5 av männens. De 5 pojkarna lät även rösterna bli hörda MINST 2 ggr var, de flesta fler.
Jag måste få skriva av mig här på bloggen innan jag kan sätta mig och läsa på biblioteket. Hur kan man, som medmänniska, ta sig friheten att på detta sätt öppna käften, gång på gång? För att förtydliga vill jag berätta att dessa män gjorde sina yttranden en hundradels sekund efter att läraren ställt frågan. De flesta yttranden var upprepningar av vad andra redan tidigare sagt. Plus att det mesta var ren jävla SKIT. Det hördes tydligt på de flesta uttalanden att de var ytterst ogenomtänkta, männen tänkte alltså medan de talade, kom med exempel som dök upp i huvudet på dem i talande stund. Hur kan man ta sig sådana friheter? Första seminariet...
Personligen hade jag ilska och gråt i halsen på samma gång. Kunde inte hejda mina suckar. Funderade på hur jag skulle få en syl i vädret. Kan jag också komma med samma dynga som dessa män gör? Kan jag upprepa vad Petter-Niklas i övre högra hörnet precis sa, men med andra ord? Jag gjorde två tappra försök, ett var helt ok (ett självklart svar som jag tror alla i klassrummet hade i huvudet, varför ska just JAG svara, tänker jag efter en sådan fråga, de flesta män verkar tänka: YES! Ett tillfälle att göra min röst hörd!), det andra var uselt, men TACK mig själv för att jag lättade upp i basvibrationerna och testosteronvågorna som höll på att kväva oss alla.
JAG SPYR!
fredag, januari 22, 2010
inga nyårslöften - bara allmän självdisciplin!
tänkte bara meddela att jag den här terminen ska:
- vara förberedd till alla seminarier
- ligga steget före
- inte sitta natten före dagen för hemtentainlämning när jag skapar själva hemtenta.doc-dokumentet...
- skaka mig loss i rättan tid när jag fastnat framför datorn
- vara fysiskt aktiv för att kunna uppfylla ovanstående
- inte gnälla en sekund, studentlivet är fantastiskt och en gåva från gud
Blandade events
En soppmåndag utöver det vanliga...
* * *
Den här fantastiska munnen är gjord av Empens äldsta lillasyster
* * *
I mellandagarna gjorde jag och min kusin en grotta i snön där vi ställde värmeljus
Empen hade låst sig ute, men hennes syrra hade glömt låsa ytterdörren, dessvärre i det här fallet, inte gallergrinden. Men vi lekte Jönssonligan så det var inga problem!
* * *
Den här fantastiska munnen är gjord av Empens äldsta lillasyster* * *
I mellandagarna gjorde jag och min kusin en grotta i snön där vi ställde värmeljusonsdag, januari 20, 2010
TRE TIMMAR
I söndags morse vaknade jag med inställningen att: nu är det dags att lägga upp bilder från Egypten på www. Jag kopplade in och ur usb-sladdar till två kameror, letade usb till den tredje kameran, men utan resultat. Istället förde jag med ett usb-minne över alla de bilder jag tömt kamerorna på, till Pers jobbdator. Detta för att snygga till fotografierna i bildredigeringsprogrammet Photoshop som går mycket smidigare på en sprillans Mac än på en fyra år gammal PC.
Det var måååånga bilder på usb-minnet. Tiden gick. När Per så småningom vaknade ur sin slummer, slog det mig att jag suttit som en ostbåge i soffan i över tre timmar! Per blev upprörd. Han menade att man omöjligt kan sitta med varje bild och redigera i Photoshop. Jag mådde illa. Började tänka på allt annat jag kunde ägnat de där tre timmarna åt. Bilderna var inte ens färdiga! Jag förde över de redigerade bilderna på usb-minnet och la in mappen på min egen dator. När jag nu ska öppna mappen för att lägga upp de bilder jag faktiskt ägnat tre timmar åt, visar det sig att mappen är: TOM!
Lägger upp ett smakprov på tre bilder för att lätta upp lite här på pagnes.blogspot.com, som de senaste inläggen dominerats av något så tråkigt som text.
Det var måååånga bilder på usb-minnet. Tiden gick. När Per så småningom vaknade ur sin slummer, slog det mig att jag suttit som en ostbåge i soffan i över tre timmar! Per blev upprörd. Han menade att man omöjligt kan sitta med varje bild och redigera i Photoshop. Jag mådde illa. Började tänka på allt annat jag kunde ägnat de där tre timmarna åt. Bilderna var inte ens färdiga! Jag förde över de redigerade bilderna på usb-minnet och la in mappen på min egen dator. När jag nu ska öppna mappen för att lägga upp de bilder jag faktiskt ägnat tre timmar åt, visar det sig att mappen är: TOM!
Lägger upp ett smakprov på tre bilder för att lätta upp lite här på pagnes.blogspot.com, som de senaste inläggen dominerats av något så tråkigt som text.
måndag, januari 18, 2010
lördag, januari 16, 2010
Jag spontanskrev en liten berättelse om charterveckan i Egypten. Detta är skrivet rakt upp och ner, inte genomarbetat eller genomtänkt, utan bara för att jag hade lust att skriva och komma ihåg charterveckan med Per. Det är väldigt långt, men väldigt läsvärt, ok?!
De hade pratat om det länge nu, det där man ska göra tillsammans, kanske när man inte varit tillsammans så länge, som för att testa hur man passar tillsammans i ett annat sammanhang, på en annan plats. Det hade bara inte blivit av, kanske hade båda svårt att få ändorna ur vagnarna, kanske var båda lika veliga och måna om att det skulle bli perfekt? Men nu var det så dags. De satt i soffan i sitt gemensamma hem med ett virrvarr av öppna fönster och flikar på en varsin lap top. Sista minuten-resorna hade börjat försvinna på sidorna de kollat av varje dag i en månad, men Tunisien fanns kvar. Inte lika varmt som vissa av konkurrenterna, men ändå ett resmål. "Okej, nu bokar vi det här", sa hon och tog initiativet till att klicka på knappen. Oturligt nog hängde sidan upp sig just då och hon kom aldrig fram till själva bokningsformuläret. De kom sig för att ringa reseföretaget för att berätta om detta missöde och kanske boka via telefon.
"Nej, alla våra resor de dagarna är slut."
"VAAaa? Det står ju på sidan..."
"Vi uppdaterar sidan först på måndag."
Man kan tycka att detta är ett väldigt omodernt system, där man på 2010-talet räknar med att en sida där man kan beställa och köpa saker "på dirren" ska uppdateras automatiskt, men så var alltså läget. Alla resor var slut.
Vintern blev ännu kallare. Ledigheten som han tagit ut skavde i båda två. Nederlag och besvikelse, ja orden var många för vad som kändes inuti. Ryanair och hotels.com gick varma, men ingen av Europas gråa storstäder kändes lockande i jämförelse med en solig charter. De planerade äventyr i sin närhet såsom längdskidor i Hellas, lite tid för klättring och besök på alla utställningar de inte hunnit se. Samtidigt ringde de resebyråer ett par gånger om dagen för att kolla eventuella avbokningar.
"Ja, vi har en resa här till Sharm el Sheikh på tisdag."
"Det finns en resa till Sharm el Sheikh."
"Vi tar den!"
"Jag ringer upp om en minut, måste konferera med mitt resesällskap."
Båda skulle behöva tänka om gällande skola och jobb. Båda skulle få sol och värme. Båda skulle få göra den där chartern man ska göra tillsammans. Båda skulle slippa längdskidor i Hellas och en svettig klättervägg.
Två dagar senare satt de på planet tillsammans med en bunt andra svenska charterturister, på väg till "Egyptens Las Vegas" som de läst sig till att Sharm el Sheikh kallas. Det är en semesterort, helt och fullt uppbyggd för turister. I stort sätt alla egyptier som är där är där för att jobba med turism. De flesta säsongar och bor egentligen i Kairo eller annan större stad. Sharm el Sheikh består av hotell, det var detta de läst och hört innan. I princip alla stränder hör också till dessa hotell, med undantag för ett par "public beaches". Kort sagt var förväntningarna inte särskilt höga där på planet, utan det kändes gott nog om de fick sol och värme.
När de kom till sina platser på planet låg där en drös med Fritidsresorpåsar fyllda med sprit, vin, skumpa och nötter. På påsarna stod ett namn. Inte direkt deras namn... Utan ett annat namn. Hon ville gärna säga till en flygvärdinna att påsarna hamnat fel! Han sa: "sssch... vi avvaktar" och föste med fötterna påsarna längre in under sätet framför. Såklart var dessa påsar vad personen som avbokat förbeställt till sin resa till Egyptens Las Vegas. Han skulle sitta på balkongen med sin fru och dricka en dunk Famous Grouse, knapra ett kilo jordnötter och dricka ungefär tre flaskor champagne plus ett gäng Heineken. Påsarna låg kvar under sätet framför, de flög över Turkiet, såg så småningom konturerna av kontinenten Afrika och snart kunde hon inte hålla sig längre, utan meddelade en flygvärdinna som till det yttre verkade hygglig, men som det skulle visa sig - var en riktigt otäck värdinna. I och med detta förstod de båda två att dessa påsar låg där utan att någon annan än de visste om det. Påsarna var dessutom betalda. Och fyllda med tax free för säkert tusentals kronor. Den ena kände djup sorg och frustration över att den andra "skvallrat", över att de inte tagit en påse i vardera hand och stolt spatserat ut i den egyptiska solen som lyste över Sharm el Sheikh Airport. Den andra kände också någonting kring detta, särskilt när den tidigare nämnda "värdinnan" ropade ut i högtalarna att de idag har specialerbjudande på "Fejmoos Groos", en whiskeysort hon uttalade namnet på för första gången och som de normalt inte hade i sitt sortiment och ännu mer kändes när flygplanets tax free-vagn rullade förbi med just dessa påsar till försäljning. Flygstaben hade alltså inte ens förmått sig plocka ut läckerheterna, utan låtit de ligga där i sina påsar, som för att reta de två som i ärlighetens namn givit sig till känna.
Som ospecificerade resenärer fick de ett hotell tilldelat av en dansk reseledare i ljusblå skjorta när de kommit ut från passkontroll och visumfix. På bussen som Fritidsresor ordnat med tog en blond flicka från Skåne ton och förklarade hur man fäller upp armstöden på bussen, samt att Fritidsresor gärna hjälper till att spola när man gått på toaletten.
Genom bussfönstren rullade hotellkomplex efter hotellkomplex förbi. "Dream Beach Resort", "Sunrise Island Garden Resort", "Paradise", "Mexiko", "Tropicana", "Aqua Blue"... Det de såg påminde om dataspelet Sims, där man börjar med en helt tom yta, i Sharm el Sheikh: öken, och sedan drar upp olika fyrkantiga områden som man fyller med små samhällen som sedan får en väg mellan sig.
"Lova att vi gör en äventyrsresa nästa gång", vädjade hon till honom gång på gång under veckan.
Hotellet var ok. Han försökte snacka till sig All Inclusive, som kompensation i sitt sinne för misslyckandet med tax free-påsarna. Det gick inget vidare, istället fick de inleda chartersemestern med att be om nya lakan eftersom det kryllade av hårstrån i de befintliga. En konstig känsla tyckte båda: att stå och se på när två städare bäddar om sängarna där de ska sova den närmaste veckan. Det kröp i deras kroppar och de velade kring dricksen och till slut blev det ingenting av den saken. "Puh, det där var jobbigt", uttryckte de båda när städarna gått ut "men fan de glömde kuddarna...". Hon tog tag i saken, gick till receptionen med kuddarna och bad om nya pillowcases på dirren, men nej nej, här var det service, hon skulle återvända till sitt rum för "I send someone to take care of it". Nu skulle städarna minsann få dricks. En svettig egyptisk pund väntade i hennes hand. Inga kuddar. Så äntligen knackade det på dörren och två kuddar utbyttes snabbt mot det svettiga myntet - till en annan städare! Så fel det kan bli, hoppas de delar lika på dricksen.
Första restaurangbesöket innebar en allergichock där nötallergikerns hals tjocknade och den andra höll på att svimma av förskräckelse. Han åt inte mer av den egyptiska Tahinin den veckan. I väntan på att bli magsjuka somnade de in och hoppades på något verkligt att greppa dagen därpå.
Solstolarna stod tätt. Det var rätt blåsigt. Vågorna slog mot klipporna. Man klev i vattnet från stegar. Vattnet stänkte vid stegen. Hon var jättevarm av solen, men kontrasten med det kalla vattnet var avskyvärd. Ändå tordes hon till slut snorkla lite grann. De drack en varsin öl mitt på dagen, åt pizza till lunch och njöt av semesterlivet. Saltvattnet och solen gjorde susen. Det här var toppen! På kvällen åkte de till metropolen Naama Bay och förfärades över att inget var på riktigt. Det ropades från höger och vänster: "Where are you from, my friende, only one question, youe wanna know your name in arabic letterse, come in my shop, i give you presente, egyptian tea." Middag åt de på en restaurang på stranden, ett sådant där romantiskt ställe, servitören frågade om de var på honeymoon och ehm, nej... det var de inte. Det kändes konstigt att sitta där för de kunde inte titta varandra i ögonen utan att det skulle förvandlas till en klyscha. Inte heller säga fina saker till varandra. Han gjorde misstaget att beställa fisk, tydligen var han inte så förtjust i fisk den där killen, men det verkade han ha glömt när han beställde. Hon åt grillade calamares.
Dagen därpå åkte de med hotellets gratisbuss till en hysterisk gratisstrand som hade en sorts flytbrygga för att få ut turisterna i vattnet. En del envisades med att vada ut från stranden, men då visslade en badvakt på dem att genast vända tillbaka, de var nämligen ute och traskade på revet. På eftermiddagen blev det dags för mat, de promenerade till något sorts centrum som låg relativt nära hotellet. Detta centrum var om möjligt mer overkligt än allt det andra de sett. Plötsligt gick de in i en teaterkuliss, hittade en egyptisk hamburgerkedja och käkade friterade potatisskruvar. För att ta sig ur denna surrealism tog de en taxi till Naama Bay som verkade genuint i jämförelse.
Dagen därpå var det dags för båtutflykt som de köpt kvällen innan hos en researrangör som lovade så mycket att det verkade suspekt. Det übersvenska paret stod punktligt utanför hotellet med simfötterna i vädret och väntade på bussen. Tiden gick och hela femton minuter hade gått sedan avsatt tid. Hon vände sig till receptionen, viftade med utflyktskvittot och uttryckte sin oro över att bussen var sen. Den vänliga egyptiern la huvudet på sned, log lite grann och sa att de säkert kommer snart. Hon kände sig: Dum. Turistig. Svensk.
På båtutflykten fick de snorkla, mycket lunch, hur mycket soft drinks de ville och musik som Akon och Eminem samt en del arabiska favoriter i högtalarna. En av medarbetarna på båten filmade hela spektaklet för att sedan kunna sälja filmen (doovde eller vehhhhse), vilket retade i alla fall henne något infernaliskt. Vem vill bli filmad när man står och krånglar på sig en cyklop? Eller än värre, när man kommer upp ur vattnet, tar av sig cyklopet och inte ser vilka cyklopmärken man har i pannan samt snor som rinner längs överläppen? Äh, inte för att hon brydde sig så mycket, men han var ändå ett pain in the ass med sin stora filmkamera.
Det utlovade vraket som de aldrig fick se gjorde researrangören till en skojare till slut.
Som avslutning på dagen åt de på det mest genuina egyptiska stället de kunde hitta i "Old Sharm". Servitören skrev deras namn: Agnes och Per med ketchup i tahinin.
Hos samma researrangör köpte de ytterligare en utflykt. Detta innebar att de blev hämtade 04.15 utanför hotellet för att köras till flygplatsen och flygas till Luxor. För första gången i sina liv hörde de ordet "Breakfast Box", i Sharm el Sheikh ett lika självklart ord som grillchips. I ärlighetens namn hörde de ordet hos researrangören i Naama Bay för första gången:
"You can bring your breakfast box on the plane."
"Your what...?"
"Breakfast box, ask in the reception."
De grunnade inte särskilt mer på det, men när de skulle låna telefonen i hotellets reception för att kvällen innan ringa researrangören om exakt pic up-time den tidiga morgonen därpå, dök det upp igen:
"You want breakfast box?"
De tackade ja och hon frågade vad en detta egentligen var och hur det hela skulle gå till. Återigen log en hotellreceptionist åt henne så att hon kände sig som en fjant.
Flyget till Luxor var försenat. Sektionen för inrikesflyg kryllade av turister och breakfast boxes (detta är en sorts låda, i vissa fall påse, som hotellen bistår med när turisterna ska på utflykt tidigt på morgonen. I lådan ligger det frukost som turisterna ska äta på vägen till utflykten). Hon fick inte i sig mycket ur den där lådan. Den mest genuina restaurang de kunde hitta hade gett sina konsekvenser.
Hon låg med huvudet i hans knä där de väntade vid gaten, hon somnade, svettades och frös, tog två Dimor och en Alvedon. Han strök henne över huvudet och bannade sig själv över att han gått med på denna utflykt. Nej, om detta vet jag som skriver ingenting, jag bara gissar.
Tack gud för bajstabletter, hon blev bättre och utflykten till Luxor tog form.
Temple of Karnak, Temple of Queen Hatschepsut, Valley of the Kings, besök på en alabasterfabrik och båttur på Nilen till en bananö. Allt var obegripligt, de tre förstnämnda besöken för dess mäktighet, det tredje för dess påklistrighet och det sista för den lögnaktiga dealen.
De fick en torr kycklinglunch där hon försökte att smidigt kolla om det var nötter i rörorna medan han var på toaletten. Detta pådrag fick oanade konsekvenser. Guiden visste inte var "nuts" var för någonting, britterna som var med på utflykten försökte förklara och guiden började hetsigt redogöra för alla ingredienser. Han lät irriterad, som att hon uttryckt att hon var finkänslig med maten. Hon ångrade sig desto mer att hon dragit igång detta när hennes resepartner återvände från tjottahejti och blev varse denna cirkus, dessutom förstod guiden det som att hon var allergikern, vilket fick henne att dra sig för att äta av rörorna som för att inte göra saken värre. Inte nog med detta. Guiden började förklara läget för de som jobbade på restaurangen, som i sin tur förberedde en specialefterrätt. När efterrätten dukades fram var det alltså hon som fick specialaren bananen och apelsinen, medan han fick kokoskakan. Som slutkläm på detta bör man veta att han tål kokos, men inte banan och apelsin, medan hon inte är särskilt förtjust i kokos, men desto mer i frukt.
När de kom fram till Sharm el Sheikhs flygplats var de trötta. Vana charterresenärer som de var, d.v.s. med vanan inne att bli curlad genom semestern, följde de strömmen för att komma till sin hotelltransferbuss. Väl på bussen visade det sig att de satt på fel buss och i alla fall hon fick åter igen känna sig som en dum turist.
Dagen därpå började det kännas att veckan närmade sig sitt slut. En obehaglig känsla låg i var och en av dem. En känsla av att den här overkliga världen har sin motsats där hemma, nämligen en verklighet att ta tag i. De lyxade därför till det med lyxstrand de två sista dagarna som kostade 80 svenska kronor per person. Dessa 320 kronor innebar: italienska ballader och 50 cl vatten var/dag för man fick inte ha egen dryck och mat med sig in minsann, men också den finaste snorklingen på hela veckan, ja, nästan i klass med barriärrevet sa hon som varit i Australien, lugn och ro bland solstolarna, fräscha toaletter och en fin utsikt från strandens restaurang med italiensk touch.
Den absolut sista kvällen i Egyptens Las Vegas tillbringade de i "Old Sharm". "Old Sharm" är egentligen inte en gammal stad, men allting är relativt, så den är väl gammal då i relation till allt det andra. Efter en middag på sea food-restaurangen Sinai Star var de fast bestämda att röka vattenpipa, vilket de inte kommit sig för tidigare i veckan, men som ju borde vara ett måste i ett land som Egypten.
Jag förstår att du som läst ända hit är helt slut och bara vill lägga av. Ingen av berättelserna har varit särskilt spännande och du har fortsatt läsa för att vara snäll mot skribenten, men detta är något extra, så sluta inte läsa just precis nu!
De satte sig på stället mitt emot ett ställe de druckit öl på första kvällen. Genast kom en man fram och förklarade vad stället hade att erbjuda.
"Do you have beer?"
"Eh, yes, I think we have beer", svarade mannen och flackade med blicken. Det hela verkade mycket suspekt och de frågade om det var ok att de drack medhavd öl om det nu var så att de inte hade...
"...no, no, we have beer!"
Det tog sin lilla tid, men så stod vattenpipan där, det egyptiska teet som dragit alldeles för länge visade det sig och så det omsusade ölet och ett stort kakfat med sliskiga kakor som ingen av dem beställt. Efter en stunds sugande på vattenpipan som de inte fick någon fart på uttryckte öldrickaren att ölen smakade konstigt. Hon smakade också och ja, den smakade onekligen som vatten med ölsmak. Märkligt. De uppmärksammade att ölen ställts ner på bordet med etiketten bortvänd från dem och att flaskan var öppnad redan innan den kom till bordet. "De kan ju omöjligen ha fyllt den med något annat", resonerade de båda.
Notan kom in. 70 svenska kronor skulle de ha för ölen (som på andra ställen kostade hälften så mycket). Kakfatet var inte heller så billigt. De satt snopna med notan i handen, tittade på den obehagliga ölflaskan och tilltalade sedan en av servitörerna. Han slingrade sig försiktigt ur knipan när de förklarade att ölen smakade konstigt. Han skulle tala med en kollega sa han. Ingenting hände. De ropade på en annan. Även denna slingrade sig och undvek ögonkontakt. Slutligen kom den man som tidigare inte visste om de hade öl eller inte, men som i en handvändning var tvärsäker på den saken.
"I'm the manager of this place", sa han och frågade vad som hänt, hur han kunde ställa saker och ting till rätta. Ja, han hade haft problem med ölen förut och nej de skulle inte behöva betala så mycket för ölen och faktiskt fick de en burk cola som plåster på såren. Mer snopna än någonsin, med svansen mellan benen, gick de, alldeles för många egyptiska pund fattigare, mot taxibilarnas tutande. På vägen blev de stoppade. Det var en kille från stället mittemot. Han hade spanat in spektaklet och avslöjade att hans konkurrent hällde det alkoholfria egyptiska ölet Birrel i Stellaflaskorna med 4,5% på etiketten, "because he's a muslim" sa han och visade genom att dra handen över hakan som för att visa på ett speciellt muslimskt skägg.
Hon gruvade sig över detta totala misslyckande, mest som en principsak, i samma utsträckning som han gruvat sig över tax free-påsarna. Att de inte stått på sig! Dumma turister...
Det var dags att åka tillbaka till Sverige. Fritidsresor förklarade att man skulle ha med sig passet i handbagaget. Ett glas rött på planet, lite kortspel för att få valuta för kortleken de köpt på Arlanda men aldrig använt och längst fram i en privat flygbuss till T-centralen. Den krispiga vinterluften inandades med ny energi när de rullade sina Samsonite från Gullmarsplan till lägenheten.
De hade pratat om det länge nu, det där man ska göra tillsammans, kanske när man inte varit tillsammans så länge, som för att testa hur man passar tillsammans i ett annat sammanhang, på en annan plats. Det hade bara inte blivit av, kanske hade båda svårt att få ändorna ur vagnarna, kanske var båda lika veliga och måna om att det skulle bli perfekt? Men nu var det så dags. De satt i soffan i sitt gemensamma hem med ett virrvarr av öppna fönster och flikar på en varsin lap top. Sista minuten-resorna hade börjat försvinna på sidorna de kollat av varje dag i en månad, men Tunisien fanns kvar. Inte lika varmt som vissa av konkurrenterna, men ändå ett resmål. "Okej, nu bokar vi det här", sa hon och tog initiativet till att klicka på knappen. Oturligt nog hängde sidan upp sig just då och hon kom aldrig fram till själva bokningsformuläret. De kom sig för att ringa reseföretaget för att berätta om detta missöde och kanske boka via telefon.
"Nej, alla våra resor de dagarna är slut."
"VAAaa? Det står ju på sidan..."
"Vi uppdaterar sidan först på måndag."
Man kan tycka att detta är ett väldigt omodernt system, där man på 2010-talet räknar med att en sida där man kan beställa och köpa saker "på dirren" ska uppdateras automatiskt, men så var alltså läget. Alla resor var slut.
Vintern blev ännu kallare. Ledigheten som han tagit ut skavde i båda två. Nederlag och besvikelse, ja orden var många för vad som kändes inuti. Ryanair och hotels.com gick varma, men ingen av Europas gråa storstäder kändes lockande i jämförelse med en solig charter. De planerade äventyr i sin närhet såsom längdskidor i Hellas, lite tid för klättring och besök på alla utställningar de inte hunnit se. Samtidigt ringde de resebyråer ett par gånger om dagen för att kolla eventuella avbokningar.
"Ja, vi har en resa här till Sharm el Sheikh på tisdag."
"Det finns en resa till Sharm el Sheikh."
"Vi tar den!"
"Jag ringer upp om en minut, måste konferera med mitt resesällskap."
Båda skulle behöva tänka om gällande skola och jobb. Båda skulle få sol och värme. Båda skulle få göra den där chartern man ska göra tillsammans. Båda skulle slippa längdskidor i Hellas och en svettig klättervägg.
Två dagar senare satt de på planet tillsammans med en bunt andra svenska charterturister, på väg till "Egyptens Las Vegas" som de läst sig till att Sharm el Sheikh kallas. Det är en semesterort, helt och fullt uppbyggd för turister. I stort sätt alla egyptier som är där är där för att jobba med turism. De flesta säsongar och bor egentligen i Kairo eller annan större stad. Sharm el Sheikh består av hotell, det var detta de läst och hört innan. I princip alla stränder hör också till dessa hotell, med undantag för ett par "public beaches". Kort sagt var förväntningarna inte särskilt höga där på planet, utan det kändes gott nog om de fick sol och värme.
När de kom till sina platser på planet låg där en drös med Fritidsresorpåsar fyllda med sprit, vin, skumpa och nötter. På påsarna stod ett namn. Inte direkt deras namn... Utan ett annat namn. Hon ville gärna säga till en flygvärdinna att påsarna hamnat fel! Han sa: "sssch... vi avvaktar" och föste med fötterna påsarna längre in under sätet framför. Såklart var dessa påsar vad personen som avbokat förbeställt till sin resa till Egyptens Las Vegas. Han skulle sitta på balkongen med sin fru och dricka en dunk Famous Grouse, knapra ett kilo jordnötter och dricka ungefär tre flaskor champagne plus ett gäng Heineken. Påsarna låg kvar under sätet framför, de flög över Turkiet, såg så småningom konturerna av kontinenten Afrika och snart kunde hon inte hålla sig längre, utan meddelade en flygvärdinna som till det yttre verkade hygglig, men som det skulle visa sig - var en riktigt otäck värdinna. I och med detta förstod de båda två att dessa påsar låg där utan att någon annan än de visste om det. Påsarna var dessutom betalda. Och fyllda med tax free för säkert tusentals kronor. Den ena kände djup sorg och frustration över att den andra "skvallrat", över att de inte tagit en påse i vardera hand och stolt spatserat ut i den egyptiska solen som lyste över Sharm el Sheikh Airport. Den andra kände också någonting kring detta, särskilt när den tidigare nämnda "värdinnan" ropade ut i högtalarna att de idag har specialerbjudande på "Fejmoos Groos", en whiskeysort hon uttalade namnet på för första gången och som de normalt inte hade i sitt sortiment och ännu mer kändes när flygplanets tax free-vagn rullade förbi med just dessa påsar till försäljning. Flygstaben hade alltså inte ens förmått sig plocka ut läckerheterna, utan låtit de ligga där i sina påsar, som för att reta de två som i ärlighetens namn givit sig till känna.
Som ospecificerade resenärer fick de ett hotell tilldelat av en dansk reseledare i ljusblå skjorta när de kommit ut från passkontroll och visumfix. På bussen som Fritidsresor ordnat med tog en blond flicka från Skåne ton och förklarade hur man fäller upp armstöden på bussen, samt att Fritidsresor gärna hjälper till att spola när man gått på toaletten.
Genom bussfönstren rullade hotellkomplex efter hotellkomplex förbi. "Dream Beach Resort", "Sunrise Island Garden Resort", "Paradise", "Mexiko", "Tropicana", "Aqua Blue"... Det de såg påminde om dataspelet Sims, där man börjar med en helt tom yta, i Sharm el Sheikh: öken, och sedan drar upp olika fyrkantiga områden som man fyller med små samhällen som sedan får en väg mellan sig.
"Lova att vi gör en äventyrsresa nästa gång", vädjade hon till honom gång på gång under veckan.
Hotellet var ok. Han försökte snacka till sig All Inclusive, som kompensation i sitt sinne för misslyckandet med tax free-påsarna. Det gick inget vidare, istället fick de inleda chartersemestern med att be om nya lakan eftersom det kryllade av hårstrån i de befintliga. En konstig känsla tyckte båda: att stå och se på när två städare bäddar om sängarna där de ska sova den närmaste veckan. Det kröp i deras kroppar och de velade kring dricksen och till slut blev det ingenting av den saken. "Puh, det där var jobbigt", uttryckte de båda när städarna gått ut "men fan de glömde kuddarna...". Hon tog tag i saken, gick till receptionen med kuddarna och bad om nya pillowcases på dirren, men nej nej, här var det service, hon skulle återvända till sitt rum för "I send someone to take care of it". Nu skulle städarna minsann få dricks. En svettig egyptisk pund väntade i hennes hand. Inga kuddar. Så äntligen knackade det på dörren och två kuddar utbyttes snabbt mot det svettiga myntet - till en annan städare! Så fel det kan bli, hoppas de delar lika på dricksen.
Första restaurangbesöket innebar en allergichock där nötallergikerns hals tjocknade och den andra höll på att svimma av förskräckelse. Han åt inte mer av den egyptiska Tahinin den veckan. I väntan på att bli magsjuka somnade de in och hoppades på något verkligt att greppa dagen därpå.
Solstolarna stod tätt. Det var rätt blåsigt. Vågorna slog mot klipporna. Man klev i vattnet från stegar. Vattnet stänkte vid stegen. Hon var jättevarm av solen, men kontrasten med det kalla vattnet var avskyvärd. Ändå tordes hon till slut snorkla lite grann. De drack en varsin öl mitt på dagen, åt pizza till lunch och njöt av semesterlivet. Saltvattnet och solen gjorde susen. Det här var toppen! På kvällen åkte de till metropolen Naama Bay och förfärades över att inget var på riktigt. Det ropades från höger och vänster: "Where are you from, my friende, only one question, youe wanna know your name in arabic letterse, come in my shop, i give you presente, egyptian tea." Middag åt de på en restaurang på stranden, ett sådant där romantiskt ställe, servitören frågade om de var på honeymoon och ehm, nej... det var de inte. Det kändes konstigt att sitta där för de kunde inte titta varandra i ögonen utan att det skulle förvandlas till en klyscha. Inte heller säga fina saker till varandra. Han gjorde misstaget att beställa fisk, tydligen var han inte så förtjust i fisk den där killen, men det verkade han ha glömt när han beställde. Hon åt grillade calamares.
Dagen därpå åkte de med hotellets gratisbuss till en hysterisk gratisstrand som hade en sorts flytbrygga för att få ut turisterna i vattnet. En del envisades med att vada ut från stranden, men då visslade en badvakt på dem att genast vända tillbaka, de var nämligen ute och traskade på revet. På eftermiddagen blev det dags för mat, de promenerade till något sorts centrum som låg relativt nära hotellet. Detta centrum var om möjligt mer overkligt än allt det andra de sett. Plötsligt gick de in i en teaterkuliss, hittade en egyptisk hamburgerkedja och käkade friterade potatisskruvar. För att ta sig ur denna surrealism tog de en taxi till Naama Bay som verkade genuint i jämförelse.
Dagen därpå var det dags för båtutflykt som de köpt kvällen innan hos en researrangör som lovade så mycket att det verkade suspekt. Det übersvenska paret stod punktligt utanför hotellet med simfötterna i vädret och väntade på bussen. Tiden gick och hela femton minuter hade gått sedan avsatt tid. Hon vände sig till receptionen, viftade med utflyktskvittot och uttryckte sin oro över att bussen var sen. Den vänliga egyptiern la huvudet på sned, log lite grann och sa att de säkert kommer snart. Hon kände sig: Dum. Turistig. Svensk.
På båtutflykten fick de snorkla, mycket lunch, hur mycket soft drinks de ville och musik som Akon och Eminem samt en del arabiska favoriter i högtalarna. En av medarbetarna på båten filmade hela spektaklet för att sedan kunna sälja filmen (doovde eller vehhhhse), vilket retade i alla fall henne något infernaliskt. Vem vill bli filmad när man står och krånglar på sig en cyklop? Eller än värre, när man kommer upp ur vattnet, tar av sig cyklopet och inte ser vilka cyklopmärken man har i pannan samt snor som rinner längs överläppen? Äh, inte för att hon brydde sig så mycket, men han var ändå ett pain in the ass med sin stora filmkamera.
Det utlovade vraket som de aldrig fick se gjorde researrangören till en skojare till slut.
Som avslutning på dagen åt de på det mest genuina egyptiska stället de kunde hitta i "Old Sharm". Servitören skrev deras namn: Agnes och Per med ketchup i tahinin.
Hos samma researrangör köpte de ytterligare en utflykt. Detta innebar att de blev hämtade 04.15 utanför hotellet för att köras till flygplatsen och flygas till Luxor. För första gången i sina liv hörde de ordet "Breakfast Box", i Sharm el Sheikh ett lika självklart ord som grillchips. I ärlighetens namn hörde de ordet hos researrangören i Naama Bay för första gången:
"You can bring your breakfast box on the plane."
"Your what...?"
"Breakfast box, ask in the reception."
De grunnade inte särskilt mer på det, men när de skulle låna telefonen i hotellets reception för att kvällen innan ringa researrangören om exakt pic up-time den tidiga morgonen därpå, dök det upp igen:
"You want breakfast box?"
De tackade ja och hon frågade vad en detta egentligen var och hur det hela skulle gå till. Återigen log en hotellreceptionist åt henne så att hon kände sig som en fjant.
Flyget till Luxor var försenat. Sektionen för inrikesflyg kryllade av turister och breakfast boxes (detta är en sorts låda, i vissa fall påse, som hotellen bistår med när turisterna ska på utflykt tidigt på morgonen. I lådan ligger det frukost som turisterna ska äta på vägen till utflykten). Hon fick inte i sig mycket ur den där lådan. Den mest genuina restaurang de kunde hitta hade gett sina konsekvenser.
Hon låg med huvudet i hans knä där de väntade vid gaten, hon somnade, svettades och frös, tog två Dimor och en Alvedon. Han strök henne över huvudet och bannade sig själv över att han gått med på denna utflykt. Nej, om detta vet jag som skriver ingenting, jag bara gissar.
Tack gud för bajstabletter, hon blev bättre och utflykten till Luxor tog form.
Temple of Karnak, Temple of Queen Hatschepsut, Valley of the Kings, besök på en alabasterfabrik och båttur på Nilen till en bananö. Allt var obegripligt, de tre förstnämnda besöken för dess mäktighet, det tredje för dess påklistrighet och det sista för den lögnaktiga dealen.
De fick en torr kycklinglunch där hon försökte att smidigt kolla om det var nötter i rörorna medan han var på toaletten. Detta pådrag fick oanade konsekvenser. Guiden visste inte var "nuts" var för någonting, britterna som var med på utflykten försökte förklara och guiden började hetsigt redogöra för alla ingredienser. Han lät irriterad, som att hon uttryckt att hon var finkänslig med maten. Hon ångrade sig desto mer att hon dragit igång detta när hennes resepartner återvände från tjottahejti och blev varse denna cirkus, dessutom förstod guiden det som att hon var allergikern, vilket fick henne att dra sig för att äta av rörorna som för att inte göra saken värre. Inte nog med detta. Guiden började förklara läget för de som jobbade på restaurangen, som i sin tur förberedde en specialefterrätt. När efterrätten dukades fram var det alltså hon som fick specialaren bananen och apelsinen, medan han fick kokoskakan. Som slutkläm på detta bör man veta att han tål kokos, men inte banan och apelsin, medan hon inte är särskilt förtjust i kokos, men desto mer i frukt.
När de kom fram till Sharm el Sheikhs flygplats var de trötta. Vana charterresenärer som de var, d.v.s. med vanan inne att bli curlad genom semestern, följde de strömmen för att komma till sin hotelltransferbuss. Väl på bussen visade det sig att de satt på fel buss och i alla fall hon fick åter igen känna sig som en dum turist.
Dagen därpå började det kännas att veckan närmade sig sitt slut. En obehaglig känsla låg i var och en av dem. En känsla av att den här overkliga världen har sin motsats där hemma, nämligen en verklighet att ta tag i. De lyxade därför till det med lyxstrand de två sista dagarna som kostade 80 svenska kronor per person. Dessa 320 kronor innebar: italienska ballader och 50 cl vatten var/dag för man fick inte ha egen dryck och mat med sig in minsann, men också den finaste snorklingen på hela veckan, ja, nästan i klass med barriärrevet sa hon som varit i Australien, lugn och ro bland solstolarna, fräscha toaletter och en fin utsikt från strandens restaurang med italiensk touch.
Den absolut sista kvällen i Egyptens Las Vegas tillbringade de i "Old Sharm". "Old Sharm" är egentligen inte en gammal stad, men allting är relativt, så den är väl gammal då i relation till allt det andra. Efter en middag på sea food-restaurangen Sinai Star var de fast bestämda att röka vattenpipa, vilket de inte kommit sig för tidigare i veckan, men som ju borde vara ett måste i ett land som Egypten.
Jag förstår att du som läst ända hit är helt slut och bara vill lägga av. Ingen av berättelserna har varit särskilt spännande och du har fortsatt läsa för att vara snäll mot skribenten, men detta är något extra, så sluta inte läsa just precis nu!
De satte sig på stället mitt emot ett ställe de druckit öl på första kvällen. Genast kom en man fram och förklarade vad stället hade att erbjuda.
"Do you have beer?"
"Eh, yes, I think we have beer", svarade mannen och flackade med blicken. Det hela verkade mycket suspekt och de frågade om det var ok att de drack medhavd öl om det nu var så att de inte hade...
"...no, no, we have beer!"
Det tog sin lilla tid, men så stod vattenpipan där, det egyptiska teet som dragit alldeles för länge visade det sig och så det omsusade ölet och ett stort kakfat med sliskiga kakor som ingen av dem beställt. Efter en stunds sugande på vattenpipan som de inte fick någon fart på uttryckte öldrickaren att ölen smakade konstigt. Hon smakade också och ja, den smakade onekligen som vatten med ölsmak. Märkligt. De uppmärksammade att ölen ställts ner på bordet med etiketten bortvänd från dem och att flaskan var öppnad redan innan den kom till bordet. "De kan ju omöjligen ha fyllt den med något annat", resonerade de båda.
Notan kom in. 70 svenska kronor skulle de ha för ölen (som på andra ställen kostade hälften så mycket). Kakfatet var inte heller så billigt. De satt snopna med notan i handen, tittade på den obehagliga ölflaskan och tilltalade sedan en av servitörerna. Han slingrade sig försiktigt ur knipan när de förklarade att ölen smakade konstigt. Han skulle tala med en kollega sa han. Ingenting hände. De ropade på en annan. Även denna slingrade sig och undvek ögonkontakt. Slutligen kom den man som tidigare inte visste om de hade öl eller inte, men som i en handvändning var tvärsäker på den saken.
"I'm the manager of this place", sa han och frågade vad som hänt, hur han kunde ställa saker och ting till rätta. Ja, han hade haft problem med ölen förut och nej de skulle inte behöva betala så mycket för ölen och faktiskt fick de en burk cola som plåster på såren. Mer snopna än någonsin, med svansen mellan benen, gick de, alldeles för många egyptiska pund fattigare, mot taxibilarnas tutande. På vägen blev de stoppade. Det var en kille från stället mittemot. Han hade spanat in spektaklet och avslöjade att hans konkurrent hällde det alkoholfria egyptiska ölet Birrel i Stellaflaskorna med 4,5% på etiketten, "because he's a muslim" sa han och visade genom att dra handen över hakan som för att visa på ett speciellt muslimskt skägg.
Hon gruvade sig över detta totala misslyckande, mest som en principsak, i samma utsträckning som han gruvat sig över tax free-påsarna. Att de inte stått på sig! Dumma turister...
Det var dags att åka tillbaka till Sverige. Fritidsresor förklarade att man skulle ha med sig passet i handbagaget. Ett glas rött på planet, lite kortspel för att få valuta för kortleken de köpt på Arlanda men aldrig använt och längst fram i en privat flygbuss till T-centralen. Den krispiga vinterluften inandades med ny energi när de rullade sina Samsonite från Gullmarsplan till lägenheten.
Agnes
tycker att världen är äckligt orättvis, mår illa av att läsa dn, kryper i kroppen för att jag har det så oförskämt bra och inte kan förändra världen, samtidigt som jag har jättesvårt att hålla mitt nyårslöfte om ett gnällfritt år 2010 när hemtentan är så tråkig att skriva och det är stökigt hemma och jag har lite ont i ryggen.
torsdag, januari 14, 2010
Innan julpyntet åker ner
Snö i mammas trädgård
Per rör om i glöggen
Jag har bakat lussebullar
Vi drack glögg och åt lussebullar
Nog för att det var skönt i Egypten på många sett, men jag måste säga att vintern ändå är bra härlig.
Får man ha bästisar fortfarande? Vilket ord förresten...
2010!
WIOO!!!
onsdag, januari 13, 2010
Dagbok
Hej!
Jo, jag tänkte försöka att göra den här bloggen mindre pretantiös. För det andra vill jag säga förlåt för att jag skrev i versaler om pepparkaksbaket, men jag började så, skrev bara lite grann, sen skrev jag mer och då tappade jag greppet och så blev det pepparkaka av alltihopa. Kom hem från en charter i Egypten igår. Sitter nu i en välluftkonditionerad datasal på skolan och skriver om konstteorier. Tänker mest på att jag behöver äventyr i mitt liv. Tur att jag ska jobba i helgen då på mitt äventyrliga jobb. Jag hatar konst, en tråkig insikt. Kanske är den bara tillfällig - hoppas. Egypten var väldigt kul. Ska lägga upp bilder så småningom, när allt det viktiga och tråkiga är klart så, då så! Tack och bock, tillbaks till ordbajs.doc. Bye bye - Spotify.
Jo, jag tänkte försöka att göra den här bloggen mindre pretantiös. För det andra vill jag säga förlåt för att jag skrev i versaler om pepparkaksbaket, men jag började så, skrev bara lite grann, sen skrev jag mer och då tappade jag greppet och så blev det pepparkaka av alltihopa. Kom hem från en charter i Egypten igår. Sitter nu i en välluftkonditionerad datasal på skolan och skriver om konstteorier. Tänker mest på att jag behöver äventyr i mitt liv. Tur att jag ska jobba i helgen då på mitt äventyrliga jobb. Jag hatar konst, en tråkig insikt. Kanske är den bara tillfällig - hoppas. Egypten var väldigt kul. Ska lägga upp bilder så småningom, när allt det viktiga och tråkiga är klart så, då så! Tack och bock, tillbaks till ordbajs.doc. Bye bye - Spotify.
söndag, januari 03, 2010
PEPPARKAKSBAK
NU SKA JAG BERÄTTA OM NÄR JAG BAKADE PEPPARKAKOR PÅ RIKTIGT FÖR FÖRSTA GÅNGEN.
JAG BÖRJADE MED ATT SÖKA REDA PÅ FARMORS RECEPT:
JAG LÄT MIN 25-ÅRSPRESENT GÖRA EN JÄMN OCH FIN DEG:
JAG BÖRJADE MED ATT SÖKA REDA PÅ FARMORS RECEPT:
JAG LÄT MIN 25-ÅRSPRESENT GÖRA EN JÄMN OCH FIN DEG:
UNDER TIDEN BOTANISERADE JAG BLAND PEPPARKAKSFORMARNA JAG LÅNAT AV MAMMA:
* * *
DEGEN STOD I KYLEN TVÅ DYGN. JAG GICK DIT NÅGRA GÅNGER MED EN SKED. DET ÄR SÅ HIMLA GOTT MED PEPPARKAKSDEG!
* * *
JAG OCH PER TOG EN FREDAGKVÄLL I ANSPRÅK FÖR ATT BAKA UT DEGEN. VI FESTADE TILL DET MED EN VARSIN ÖL OCH LITE LEVANDE LJUS. TOTALT BAKADE VI I SÄKERT 3 TIMMAR:
DEGEN STOD I KYLEN TVÅ DYGN. JAG GICK DIT NÅGRA GÅNGER MED EN SKED. DET ÄR SÅ HIMLA GOTT MED PEPPARKAKSDEG!
* * *
JAG OCH PER TOG EN FREDAGKVÄLL I ANSPRÅK FÖR ATT BAKA UT DEGEN. VI FESTADE TILL DET MED EN VARSIN ÖL OCH LITE LEVANDE LJUS. TOTALT BAKADE VI I SÄKERT 3 TIMMAR:
SLUTSATS:
FÖR MIG HAR PEPPARKAKSBAK ALLTID VARIT ETT MÅSTE KRING JUL. I "VUXNA" ÅR HAR JAG ÅKT HEM TILL MAMMA FÖR DENNA AKTIVITET, BAKAT NÅGON TIMME OCH SEDAN ÅKT HEM. NÄR JAG VAR LITEN BAKADE JAG INTE ENS EN TIMME, UTAN KANSKE 20 MINUTER. VARFÖR? JO, FÖR DET ÄR INTE SÅ HIMLA KUL ATT SITTA OCH HELT OKREATIVT STANSA UT DE DÄR KAKORNA MED FÄRDIGA FORMAR FÖR ATT SEDAN PILLA UT DE SÅ DE INTE GÅR SÖNDER OCH LÄGGA DE PÅ EN PLÅT. OCH SÄRSKILT INTE NÄR MAN BLIVIT VUXEN OCH FÅTT FÖR SIG ATT BAKA UT EN HEL SÅN DÄR JÄTTEDEG PÅ EGEN HAND.
DENNA INSIKT HAR FÅTT MIG ATT FATTA ATT MAMMA VARJE ÅR BEHÖVT TA ANSVAR FÖR DEN ÖVERBLIVNA DEGEN SOM JAG OCH MIN SYSTER TRÖTTNAT PÅ. KAVLAT, STANSAT, IN I UGNEN, TIMER OCH UT UR UGNEN, PLÅT EFTER PLÅT EFTER PLÅT... ALLT FÖR ATT JAG SKA FÅ LITE JULKÄNSLA. TACK MAMMA!
FÖR MIG HAR PEPPARKAKSBAK ALLTID VARIT ETT MÅSTE KRING JUL. I "VUXNA" ÅR HAR JAG ÅKT HEM TILL MAMMA FÖR DENNA AKTIVITET, BAKAT NÅGON TIMME OCH SEDAN ÅKT HEM. NÄR JAG VAR LITEN BAKADE JAG INTE ENS EN TIMME, UTAN KANSKE 20 MINUTER. VARFÖR? JO, FÖR DET ÄR INTE SÅ HIMLA KUL ATT SITTA OCH HELT OKREATIVT STANSA UT DE DÄR KAKORNA MED FÄRDIGA FORMAR FÖR ATT SEDAN PILLA UT DE SÅ DE INTE GÅR SÖNDER OCH LÄGGA DE PÅ EN PLÅT. OCH SÄRSKILT INTE NÄR MAN BLIVIT VUXEN OCH FÅTT FÖR SIG ATT BAKA UT EN HEL SÅN DÄR JÄTTEDEG PÅ EGEN HAND.
DENNA INSIKT HAR FÅTT MIG ATT FATTA ATT MAMMA VARJE ÅR BEHÖVT TA ANSVAR FÖR DEN ÖVERBLIVNA DEGEN SOM JAG OCH MIN SYSTER TRÖTTNAT PÅ. KAVLAT, STANSAT, IN I UGNEN, TIMER OCH UT UR UGNEN, PLÅT EFTER PLÅT EFTER PLÅT... ALLT FÖR ATT JAG SKA FÅ LITE JULKÄNSLA. TACK MAMMA!
måndag, december 14, 2009
OM TIDEN
Nu har plötsligt ännu ett år förflutit. Ju äldre jag blir desto svårare har jag att få grepp om tiden. När jag var yngre kändes ett år så oändligt mycket längre eftersom det hände så mycket från januari-december, ett helt sommarlov hade gått, jag hade börjat i ny årskurs, kanske ändrat musik- eller klädstil totalt under detta år. Jag skrev "årskrönikor" i dagboken när nyårsafton närmade sig, listade bra och dåliga saker, sammanfattade månad efter månad... Det händer saker nu med, om än inte lika dramatiska sådana:
2009...
Började dansa afrikansk dans. Flyttade ihop med Per. Gick på Konstfack. Fyllde 25. Åkte till Berlin igen. Läste böcker. Shoppade ovanligt lite. Jobbade på korttids. Klippte av mig håret. Seglade till Åland. Och så var det mattornas år: blev ägare till två spikmattor och en yogamatta.
Hej 2010! Tänk att det är tio år sedan jag stod på Skeppsbron med mina bästisar, iklädd strumpbyxor som det stod "2000" på, lyssnandes på "The Final Countdown", livrädd att stöta på mamma och syrran eftersom vi kommit över en flaska skumpa som vi festade på. Innan jag minst anar det är det 2020 och då är jag nog om möjligt ännu mer förbryllad över tidens gång. Eller så har jag lärt mig acceptera att saker bara händer och försvinner?
I övermorgon inleder jag det nya året med en ospecad charter till det omsusade turistparadiset Sharm el Sheik. Ska bli gött med lite sol och värme tillsammans med karln min! Antar att det bjuds på lite bilder därifrån framöver.
Hare fint alla mina läsare!
/Agnes
2009...
Började dansa afrikansk dans. Flyttade ihop med Per. Gick på Konstfack. Fyllde 25. Åkte till Berlin igen. Läste böcker. Shoppade ovanligt lite. Jobbade på korttids. Klippte av mig håret. Seglade till Åland. Och så var det mattornas år: blev ägare till två spikmattor och en yogamatta.
Hej 2010! Tänk att det är tio år sedan jag stod på Skeppsbron med mina bästisar, iklädd strumpbyxor som det stod "2000" på, lyssnandes på "The Final Countdown", livrädd att stöta på mamma och syrran eftersom vi kommit över en flaska skumpa som vi festade på. Innan jag minst anar det är det 2020 och då är jag nog om möjligt ännu mer förbryllad över tidens gång. Eller så har jag lärt mig acceptera att saker bara händer och försvinner?
I övermorgon inleder jag det nya året med en ospecad charter till det omsusade turistparadiset Sharm el Sheik. Ska bli gött med lite sol och värme tillsammans med karln min! Antar att det bjuds på lite bilder därifrån framöver.
Hare fint alla mina läsare!
/Agnes
fredag, december 04, 2009
söndag, oktober 11, 2009
tisdag, augusti 18, 2009
SOMMAREN
Vad fort den går! Men är inte bitter över det, snart kommer ju den oslagbara årstiden: HÖSTEN...
Har varit på jazzfestivalen och sett massa bra band, bla var Estelle grymt bra!
Har ätit brunch med dessa små puddingar
Och när jag kom hem från brunchen hade Per fått upp vårat bokhyllebygge!
Har varit på Ikea och handlat konsoller samt ätit 2 korvar
Har varit på jazzfestivalen och sett massa bra band, bla var Estelle grymt bra!
Har ätit brunch med dessa små puddingar
Och när jag kom hem från brunchen hade Per fått upp vårat bokhyllebygge!
Jag har haft 10 obeskrivligt fina dagar till sjöss.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)