Jag spontanskrev en liten berättelse om charterveckan i Egypten. Detta är skrivet rakt upp och ner, inte genomarbetat eller genomtänkt, utan bara för att jag hade lust att skriva och komma ihåg charterveckan med Per. Det är väldigt långt, men väldigt läsvärt, ok?!

De hade pratat om det länge nu, det där man ska göra tillsammans, kanske när man inte varit tillsammans så länge, som för att testa hur man passar tillsammans i ett annat sammanhang, på en annan plats. Det hade bara inte blivit av, kanske hade båda svårt att få ändorna ur vagnarna, kanske var båda lika veliga och måna om att det skulle bli perfekt? Men nu var det så dags. De satt i soffan i sitt gemensamma hem med ett virrvarr av öppna fönster och flikar på en varsin lap top. Sista minuten-resorna hade börjat försvinna på sidorna de kollat av varje dag i en månad, men Tunisien fanns kvar. Inte lika varmt som vissa av konkurrenterna, men ändå ett resmål. "Okej, nu bokar vi det här", sa hon och tog initiativet till att klicka på knappen. Oturligt nog hängde sidan upp sig just då och hon kom aldrig fram till själva bokningsformuläret. De kom sig för att ringa reseföretaget för att berätta om detta missöde och kanske boka via telefon.
"Nej, alla våra resor de dagarna är slut."
"VAAaa? Det står ju på sidan..."
"Vi uppdaterar sidan först på måndag."
Man kan tycka att detta är ett väldigt omodernt system, där man på 2010-talet räknar med att en sida där man kan beställa och köpa saker "på dirren" ska uppdateras automatiskt, men så var alltså läget. Alla resor var slut.

Vintern blev ännu kallare. Ledigheten som han tagit ut skavde i båda två. Nederlag och besvikelse, ja orden var många för vad som kändes inuti. Ryanair och hotels.com gick varma, men ingen av Europas gråa storstäder kändes lockande i jämförelse med en solig charter. De planerade äventyr i sin närhet såsom längdskidor i Hellas, lite tid för klättring och besök på alla utställningar de inte hunnit se. Samtidigt ringde de resebyråer ett par gånger om dagen för att kolla eventuella avbokningar.

"Ja, vi har en resa här till Sharm el Sheikh på tisdag."
"Det finns en resa till Sharm el Sheikh."
"Vi tar den!"
"Jag ringer upp om en minut, måste konferera med mitt resesällskap."
Båda skulle behöva tänka om gällande skola och jobb. Båda skulle få sol och värme. Båda skulle få göra den där chartern man ska göra tillsammans. Båda skulle slippa längdskidor i Hellas och en svettig klättervägg.
Två dagar senare satt de på planet tillsammans med en bunt andra svenska charterturister, på väg till "Egyptens Las Vegas" som de läst sig till att Sharm el Sheikh kallas. Det är en semesterort, helt och fullt uppbyggd för turister. I stort sätt alla egyptier som är där är där för att jobba med turism. De flesta säsongar och bor egentligen i Kairo eller annan större stad. Sharm el Sheikh består av hotell, det var detta de läst och hört innan. I princip alla stränder hör också till dessa hotell, med undantag för ett par "public beaches". Kort sagt var förväntningarna inte särskilt höga där på planet, utan det kändes gott nog om de fick sol och värme.

När de kom till sina platser på planet låg där en drös med Fritidsresorpåsar fyllda med sprit, vin, skumpa och nötter. På påsarna stod ett namn. Inte direkt deras namn... Utan ett annat namn. Hon ville gärna säga till en flygvärdinna att påsarna hamnat fel! Han sa: "sssch... vi avvaktar" och föste med fötterna påsarna längre in under sätet framför. Såklart var dessa påsar vad personen som avbokat förbeställt till sin resa till Egyptens Las Vegas. Han skulle sitta på balkongen med sin fru och dricka en dunk Famous Grouse, knapra ett kilo jordnötter och dricka ungefär tre flaskor champagne plus ett gäng Heineken. Påsarna låg kvar under sätet framför, de flög över Turkiet, såg så småningom konturerna av kontinenten Afrika och snart kunde hon inte hålla sig längre, utan meddelade en flygvärdinna som till det yttre verkade hygglig, men som det skulle visa sig - var en riktigt otäck värdinna. I och med detta förstod de båda två att dessa påsar låg där utan att någon annan än de visste om det. Påsarna var dessutom betalda. Och fyllda med tax free för säkert tusentals kronor. Den ena kände djup sorg och frustration över att den andra "skvallrat", över att de inte tagit en påse i vardera hand och stolt spatserat ut i den egyptiska solen som lyste över Sharm el Sheikh Airport. Den andra kände också någonting kring detta, särskilt när den tidigare nämnda "värdinnan" ropade ut i högtalarna att de idag har specialerbjudande på "Fejmoos Groos", en whiskeysort hon uttalade namnet på för första gången och som de normalt inte hade i sitt sortiment och ännu mer kändes när flygplanets tax free-vagn rullade förbi med just dessa påsar till försäljning. Flygstaben hade alltså inte ens förmått sig plocka ut läckerheterna, utan låtit de ligga där i sina påsar, som för att reta de två som i ärlighetens namn givit sig till känna.

Som ospecificerade resenärer fick de ett hotell tilldelat av en dansk reseledare i ljusblå skjorta när de kommit ut från passkontroll och visumfix. På bussen som Fritidsresor ordnat med tog en blond flicka från Skåne ton och förklarade hur man fäller upp armstöden på bussen, samt att Fritidsresor gärna hjälper till att spola när man gått på toaletten.

Genom bussfönstren rullade hotellkomplex efter hotellkomplex förbi. "Dream Beach Resort", "Sunrise Island Garden Resort", "Paradise", "Mexiko", "Tropicana", "Aqua Blue"... Det de såg påminde om dataspelet Sims, där man börjar med en helt tom yta, i Sharm el Sheikh: öken, och sedan drar upp olika fyrkantiga områden som man fyller med små samhällen som sedan får en väg mellan sig.

"Lova att vi gör en äventyrsresa nästa gång", vädjade hon till honom gång på gång under veckan.

Hotellet var ok. Han försökte snacka till sig All Inclusive, som kompensation i sitt sinne för misslyckandet med tax free-påsarna. Det gick inget vidare, istället fick de inleda chartersemestern med att be om nya lakan eftersom det kryllade av hårstrån i de befintliga. En konstig känsla tyckte båda: att stå och se på när två städare bäddar om sängarna där de ska sova den närmaste veckan. Det kröp i deras kroppar och de velade kring dricksen och till slut blev det ingenting av den saken. "Puh, det där var jobbigt", uttryckte de båda när städarna gått ut "men fan de glömde kuddarna...". Hon tog tag i saken, gick till receptionen med kuddarna och bad om nya pillowcases på dirren, men nej nej, här var det service, hon skulle återvända till sitt rum för "I send someone to take care of it". Nu skulle städarna minsann få dricks. En svettig egyptisk pund väntade i hennes hand. Inga kuddar. Så äntligen knackade det på dörren och två kuddar utbyttes snabbt mot det svettiga myntet - till en annan städare! Så fel det kan bli, hoppas de delar lika på dricksen.

Första restaurangbesöket innebar en allergichock där nötallergikerns hals tjocknade och den andra höll på att svimma av förskräckelse. Han åt inte mer av den egyptiska Tahinin den veckan. I väntan på att bli magsjuka somnade de in och hoppades på något verkligt att greppa dagen därpå.

Solstolarna stod tätt. Det var rätt blåsigt. Vågorna slog mot klipporna. Man klev i vattnet från stegar. Vattnet stänkte vid stegen. Hon var jättevarm av solen, men kontrasten med det kalla vattnet var avskyvärd. Ändå tordes hon till slut snorkla lite grann. De drack en varsin öl mitt på dagen, åt pizza till lunch och njöt av semesterlivet. Saltvattnet och solen gjorde susen. Det här var toppen! På kvällen åkte de till metropolen Naama Bay och förfärades över att inget var på riktigt. Det ropades från höger och vänster: "Where are you from, my friende, only one question, youe wanna know your name in arabic letterse, come in my shop, i give you presente, egyptian tea." Middag åt de på en restaurang på stranden, ett sådant där romantiskt ställe, servitören frågade om de var på honeymoon och ehm, nej... det var de inte. Det kändes konstigt att sitta där för de kunde inte titta varandra i ögonen utan att det skulle förvandlas till en klyscha. Inte heller säga fina saker till varandra. Han gjorde misstaget att beställa fisk, tydligen var han inte så förtjust i fisk den där killen, men det verkade han ha glömt när han beställde. Hon åt grillade calamares.

Dagen därpå åkte de med hotellets gratisbuss till en hysterisk gratisstrand som hade en sorts flytbrygga för att få ut turisterna i vattnet. En del envisades med att vada ut från stranden, men då visslade en badvakt på dem att genast vända tillbaka, de var nämligen ute och traskade på revet. På eftermiddagen blev det dags för mat, de promenerade till något sorts centrum som låg relativt nära hotellet. Detta centrum var om möjligt mer overkligt än allt det andra de sett. Plötsligt gick de in i en teaterkuliss, hittade en egyptisk hamburgerkedja och käkade friterade potatisskruvar. För att ta sig ur denna surrealism tog de en taxi till Naama Bay som verkade genuint i jämförelse.

Dagen därpå var det dags för båtutflykt som de köpt kvällen innan hos en researrangör som lovade så mycket att det verkade suspekt. Det übersvenska paret stod punktligt utanför hotellet med simfötterna i vädret och väntade på bussen. Tiden gick och hela femton minuter hade gått sedan avsatt tid. Hon vände sig till receptionen, viftade med utflyktskvittot och uttryckte sin oro över att bussen var sen. Den vänliga egyptiern la huvudet på sned, log lite grann och sa att de säkert kommer snart. Hon kände sig: Dum. Turistig. Svensk.

På båtutflykten fick de snorkla, mycket lunch, hur mycket soft drinks de ville och musik som Akon och Eminem samt en del arabiska favoriter i högtalarna. En av medarbetarna på båten filmade hela spektaklet för att sedan kunna sälja filmen (doovde eller vehhhhse), vilket retade i alla fall henne något infernaliskt. Vem vill bli filmad när man står och krånglar på sig en cyklop? Eller än värre, när man kommer upp ur vattnet, tar av sig cyklopet och inte ser vilka cyklopmärken man har i pannan samt snor som rinner längs överläppen? Äh, inte för att hon brydde sig så mycket, men han var ändå ett pain in the ass med sin stora filmkamera.

Det utlovade vraket som de aldrig fick se gjorde researrangören till en skojare till slut.
Som avslutning på dagen åt de på det mest genuina egyptiska stället de kunde hitta i "Old Sharm". Servitören skrev deras namn: Agnes och Per med ketchup i tahinin.

Hos samma researrangör köpte de ytterligare en utflykt. Detta innebar att de blev hämtade 04.15 utanför hotellet för att köras till flygplatsen och flygas till Luxor. För första gången i sina liv hörde de ordet "Breakfast Box", i Sharm el Sheikh ett lika självklart ord som grillchips. I ärlighetens namn hörde de ordet hos researrangören i Naama Bay för första gången:
"You can bring your breakfast box on the plane."
"Your what...?"
"Breakfast box, ask in the reception."
De grunnade inte särskilt mer på det, men när de skulle låna telefonen i hotellets reception för att kvällen innan ringa researrangören om exakt pic up-time den tidiga morgonen därpå, dök det upp igen:
"You want breakfast box?"
De tackade ja och hon frågade vad en detta egentligen var och hur det hela skulle gå till. Återigen log en hotellreceptionist åt henne så att hon kände sig som en fjant.

Flyget till Luxor var försenat. Sektionen för inrikesflyg kryllade av turister och breakfast boxes (detta är en sorts låda, i vissa fall påse, som hotellen bistår med när turisterna ska på utflykt tidigt på morgonen. I lådan ligger det frukost som turisterna ska äta på vägen till utflykten). Hon fick inte i sig mycket ur den där lådan. Den mest genuina restaurang de kunde hitta hade gett sina konsekvenser.
Hon låg med huvudet i hans knä där de väntade vid gaten, hon somnade, svettades och frös, tog två Dimor och en Alvedon. Han strök henne över huvudet och bannade sig själv över att han gått med på denna utflykt. Nej, om detta vet jag som skriver ingenting, jag bara gissar.
Tack gud för bajstabletter, hon blev bättre och utflykten till Luxor tog form.

Temple of Karnak, Temple of Queen Hatschepsut, Valley of the Kings, besök på en alabasterfabrik och båttur på Nilen till en bananö. Allt var obegripligt, de tre förstnämnda besöken för dess mäktighet, det tredje för dess påklistrighet och det sista för den lögnaktiga dealen.

De fick en torr kycklinglunch där hon försökte att smidigt kolla om det var nötter i rörorna medan han var på toaletten. Detta pådrag fick oanade konsekvenser. Guiden visste inte var "nuts" var för någonting, britterna som var med på utflykten försökte förklara och guiden började hetsigt redogöra för alla ingredienser. Han lät irriterad, som att hon uttryckt att hon var finkänslig med maten. Hon ångrade sig desto mer att hon dragit igång detta när hennes resepartner återvände från tjottahejti och blev varse denna cirkus, dessutom förstod guiden det som att hon var allergikern, vilket fick henne att dra sig för att äta av rörorna som för att inte göra saken värre. Inte nog med detta. Guiden började förklara läget för de som jobbade på restaurangen, som i sin tur förberedde en specialefterrätt. När efterrätten dukades fram var det alltså hon som fick specialaren bananen och apelsinen, medan han fick kokoskakan. Som slutkläm på detta bör man veta att han tål kokos, men inte banan och apelsin, medan hon inte är särskilt förtjust i kokos, men desto mer i frukt.

När de kom fram till Sharm el Sheikhs flygplats var de trötta. Vana charterresenärer som de var, d.v.s. med vanan inne att bli curlad genom semestern, följde de strömmen för att komma till sin hotelltransferbuss. Väl på bussen visade det sig att de satt på fel buss och i alla fall hon fick åter igen känna sig som en dum turist.

Dagen därpå började det kännas att veckan närmade sig sitt slut. En obehaglig känsla låg i var och en av dem. En känsla av att den här overkliga världen har sin motsats där hemma, nämligen en verklighet att ta tag i. De lyxade därför till det med lyxstrand de två sista dagarna som kostade 80 svenska kronor per person. Dessa 320 kronor innebar: italienska ballader och 50 cl vatten var/dag för man fick inte ha egen dryck och mat med sig in minsann, men också den finaste snorklingen på hela veckan, ja, nästan i klass med barriärrevet sa hon som varit i Australien, lugn och ro bland solstolarna, fräscha toaletter och en fin utsikt från strandens restaurang med italiensk touch.

Den absolut sista kvällen i Egyptens Las Vegas tillbringade de i "Old Sharm". "Old Sharm" är egentligen inte en gammal stad, men allting är relativt, så den är väl gammal då i relation till allt det andra. Efter en middag på sea food-restaurangen Sinai Star var de fast bestämda att röka vattenpipa, vilket de inte kommit sig för tidigare i veckan, men som ju borde vara ett måste i ett land som Egypten.

Jag förstår att du som läst ända hit är helt slut och bara vill lägga av. Ingen av berättelserna har varit särskilt spännande och du har fortsatt läsa för att vara snäll mot skribenten, men detta är något extra, så sluta inte läsa just precis nu!

De satte sig på stället mitt emot ett ställe de druckit öl på första kvällen. Genast kom en man fram och förklarade vad stället hade att erbjuda.
"Do you have beer?"
"Eh, yes, I think we have beer", svarade mannen och flackade med blicken. Det hela verkade mycket suspekt och de frågade om det var ok att de drack medhavd öl om det nu var så att de inte hade...
"...no, no, we have beer!"
Det tog sin lilla tid, men så stod vattenpipan där, det egyptiska teet som dragit alldeles för länge visade det sig och så det omsusade ölet och ett stort kakfat med sliskiga kakor som ingen av dem beställt. Efter en stunds sugande på vattenpipan som de inte fick någon fart på uttryckte öldrickaren att ölen smakade konstigt. Hon smakade också och ja, den smakade onekligen som vatten med ölsmak. Märkligt. De uppmärksammade att ölen ställts ner på bordet med etiketten bortvänd från dem och att flaskan var öppnad redan innan den kom till bordet. "De kan ju omöjligen ha fyllt den med något annat", resonerade de båda.
Notan kom in. 70 svenska kronor skulle de ha för ölen (som på andra ställen kostade hälften så mycket). Kakfatet var inte heller så billigt. De satt snopna med notan i handen, tittade på den obehagliga ölflaskan och tilltalade sedan en av servitörerna. Han slingrade sig försiktigt ur knipan när de förklarade att ölen smakade konstigt. Han skulle tala med en kollega sa han. Ingenting hände. De ropade på en annan. Även denna slingrade sig och undvek ögonkontakt. Slutligen kom den man som tidigare inte visste om de hade öl eller inte, men som i en handvändning var tvärsäker på den saken.
"I'm the manager of this place", sa han och frågade vad som hänt, hur han kunde ställa saker och ting till rätta. Ja, han hade haft problem med ölen förut och nej de skulle inte behöva betala så mycket för ölen och faktiskt fick de en burk cola som plåster på såren. Mer snopna än någonsin, med svansen mellan benen, gick de, alldeles för många egyptiska pund fattigare, mot taxibilarnas tutande. På vägen blev de stoppade. Det var en kille från stället mittemot. Han hade spanat in spektaklet och avslöjade att hans konkurrent hällde det alkoholfria egyptiska ölet Birrel i Stellaflaskorna med 4,5% på etiketten, "because he's a muslim" sa han och visade genom att dra handen över hakan som för att visa på ett speciellt muslimskt skägg.

Hon gruvade sig över detta totala misslyckande, mest som en principsak, i samma utsträckning som han gruvat sig över tax free-påsarna. Att de inte stått på sig! Dumma turister...

Det var dags att åka tillbaka till Sverige. Fritidsresor förklarade att man skulle ha med sig passet i handbagaget. Ett glas rött på planet, lite kortspel för att få valuta för kortleken de köpt på Arlanda men aldrig använt och längst fram i en privat flygbuss till T-centralen. Den krispiga vinterluften inandades med ny energi när de rullade sina Samsonite från Gullmarsplan till lägenheten.